• Hem
• >
• Kunskap
• >
• Föräldraskap
• >
• Föräldraskap och tvåspråkiga barn

Föräldraskap och tvåspråkiga barn

Att växa upp med två språk kan vara både en stor tillgång och en utmaning – för barnet såväl som föräldrarna. Tvåspråkighet ser olika ut i olika familjer, och det finns inga enkla svar på vad som är ”rätt” sätt att uppfostra ett tvåspråkigt barn. I denna artikel går vi igenom varför det kan vara värdefullt att föra vidare sitt modersmål, vanliga hinder längs vägen, och konkreta strategier för att stödja barnets språkutveckling. Vi reder också ut några vanliga myter och missförstånd om tvåspråkighet hos barn.

Vad innebär det att växa upp tvåspråkig?

Att växa upp med två språk kan se väldigt olika ut beroende på familjens situation, språkval och vardagliga rutiner. Det gemensamma är att barnet exponeras för och utvecklar två olika språk – men det betyder inte att båda språken behärskas lika väl. Ofta blir det ena språket mer dominerande, särskilt om det används i större utsträckning i barnets omgivning. Vissa barn förstår båda språken men använder bara ett i tal; detta kallas för passiv tvåspråkighet. För många föräldrar väcker detta frågor om hur man bäst stöttar sitt barns språkliga och känslomässiga utveckling – något som ofta hänger tätt samman med föräldraskapets utmaningar och möjligheter.

Läs vidare om föräldraskap.

Varför är det viktigt att föra vidare sitt modersmål?

Det finns många skäl till varför man vill att ens barn lär sig ens modersmål och alla kan vara viktiga på olika sätt. Ett vanligt motiv är viljan att kunna kommunicera obehindrat med sitt barn. Eftersom man oftast känner sig mer bekväm med sitt modersmål, blir det naturligt att vilja använda det i vardagen. Ett annat skäl kan vara att släktingar endast talar modersmålet, vilket gör det nödvändigt för barnet att lära sig det, för att kunna umgås med dem.

Språket kan också fungera som en nyckel till den kulturella bakgrund man själv kommer ifrån. Oavsett vilka anledningar som ligger bakom är det värdefullt att tydligt formulera för sig själv varför man vill att barnet ska lära sig språket. Då blir det lättare att hålla motivationen vid liv när – inte om – man stöter på hinder och utmaningar.

Vanliga utmaningar med tvåspråkighet

Det finns flera utmaningar med att försöka uppfostra sitt barn till att bli tvåspråkigt, för såväl föräldrarna som för barnet självt:

• Ovilja att tala två språk: Barnet kan tycka att det är jobbigt att en av föräldrarna talar ett annat språk. Barnet kan då prata med föräldern på ”majoritetsspråket”, och insistera på att denne ska prata ”som alla andra”. Som förälder man då uppleva frustration över att barnet inte vill kommunicera med en på det språk som känns mest naturligt, vilket kan leda till konflikter.
  
• Kunskaper om språk är inte kunskaper om kultur: Även om ett barn lär sig ett till språk helt flytande så innebär det inte att det förvärvar lika goda kunskaper om kulturen inom vilket det talas. Lära barnet om ens kultur kan kännas som ännu ett mycket stort och tidskrävande projekt, utöver själva språkinlärningen. Att inte göra det kan leda till frustration, då barnet inte nödvändigtvis förstår alla kulturella referenser, beteenden och värderingar från landet där språket talas.
  
• Brist på språklig exponering: Barnet kommer förmodligen växa upp i en miljö där ett språk används i mycket högre utsträckning, vilket gör det svårare att lära sig det språket, som inte talas i omgivningen. Även de familjer som inte aktivt använder majoritetsspråket i hemmet kommer inte komma undan det, då vänner till barnet, media, skola med mera använder det.

Hur stöttar man bäst sitt barn?

Det finns olika sätt att stötta sitt barn, där vissa sätt är klart bättre än andra. Den viktigaste principen som genomsyrar alla bra metoder är att man är att man engagerar barnet på olika vis, för barns språkinlärning sker primärt genom interaktion med andra. Om man exempelvis läser böcker kan det vara bra att göra barnet mer aktivt, be dem att peka på personer/objekt på bilderna, prata om det man läser, ställa frågor och dylikt.

Leka, sjunga sånger och ramsor är ett mycket bra sätt att engagera barnet och göra det roligare att lära sig språket. Var lyhörd för vad barnet gillar, och anpassa aktiviteterna efter det. Det viktigaste är att barnet får höra så mycket av språket som möjligt, av så många modersmålstalare som möjligt. Med andra ord, försök maximera kvantitet och kvalitet på språken barnet ska lära sig.

Det ligger emellertid i den mänskliga naturen att vara lite lat och att göra saker lättare för sig om det går, så om ett barn har möjligheten att använda sitt ”dominanta” språk, så kommer det att göra det. Därför är det bra att placera barnet i situationer där det tvingas att använda det svagare språket, och inte kan byta till det dominanta. Barn kan låta bli att tala det svagare språket om båda föräldrarna förstår båda språken, men att besöka och/eller få besök av vänner och släktingar som enbart talar ens modersmål gör att barnet inte kan byta till sitt dominanta språk.

Försök även hitta familjer med barn som talar minoritetsspråket, så att barnet regelbundet träffar någon annan förutom föräldern som talar det. Gärna barn som inte hunnit lära sig majoritetsspråket än, så det inte går att använda sig av det istället.

Strategier för tvåspråkig uppfostran

Det finns olika strategier för att uppfostra ett tvåspråkigt barn, med olika för- och nackdelar. Med tidens gång kan man behöva anpassa sina strategier för att se till att båda språken används regelbundet:

En person – ett språk: Båda föräldrar talar enbart sitt respektive modersmål med barnet. Fördelen med denna strategi är att båda föräldrar kan uttrycka sig fritt på det språk de är mest bekväma med. Nackdelen är att det ena språket ofta används i många fler miljöer, och att detta lätt blir ett dominant språk för barnet. Barnet kommer då bemästra ”majoritetsspråket” i mycket högre grad, på bekostnad av det andra.

Om barnet vet att den andra föräldern förstår även det språket finns en risk att det konsekvent använder ett språk. Det kan även göra det besvärligt för föräldern när olika situationer kräver att man använder majoritetsspråket, exempelvis utanför hemmet. En studie visade att så mycket som en fjärdedel av alla barn som uppfostras med den metoden inte blir tvåspråkiga.

Minoritetsspråket i hemmet: Om båda föräldrar talar minoritetsspråket så kan man komma överens om att endast detta språk talas när man är hemma, och att majoritetsspråket talas utanför hemmet. Fördelen med denna strategi är att man garanterar att barnet exponeras mycket för minoritetsspråket. Nackdelen är att båda föräldrarna kanske inte har minoritetsspråket som modersmål, och att en av dem då måste gå med på att tala sitt andraspråk med barnet. Genom att höra ett språk talas av någon som har det som andraspråk, är inte heller lika gynnsamt för barnets språkutveckling, som när det hör en modersmålstalare. .

Ett språk i taget: Denna strategi liknar den ovan, med skillnaden att man använder ett språk konsekvent såväl i som utanför hemmet ända tills barnet når en viss ålder, då man introducerar det andra språket. Detta kan exempelvis ske när barnet börjar förskolan och det lär sig språket av andra barn samt lärare. Fördelen är att barnet garanterat exponeras för minoritetsspråket och får en stark grund i det innan det lär sig majoritetsspråket.

Nackdelen är att det kan vara jobbigt initialt för barnet, innan det lärt sig det andra språket. Barn som lär sig två språk samtidigt verkar dessutom lära sig båda språken bättre än barn som lär sig ett i taget. Det finns även studier som visar att barn som börjar skolan med för svaga kunskaper i majoritetsspråket presterar sämre akademiskt.

Myter om tvåspråkig uppfostran

• Det försenar språkutvecklingen: Detta är en sanning med modifikation. Hoff och Core (2015) förklarar att tvåspråkiga barn kan ligga lite efter i språkutvecklingen i varje språk de kan om man jämför med enspråkiga barn. De Houwer (2009) hävdar dock att de når språkliga milstolpar (första ordet, första hela meningen) ungefär samtidigt som enspråkiga. Hoff med kollegor (2011) konstaterar att även om tvåspråkiga barn ha ett mindre ordförråd i ett givet språk än enspråkiga, så har de ofta lika många ord totalt, om man lägger ihop båda språken.
  
  Byers-Heinlein med flera (2013) förklarar även att barn som har någon form av språkstörning, exempelvis barn med autism eller Downs syndrom, inte försenas ytterligare av att lära sig två språk. De nämner också att det däremot kan vara vanligare att tvåspråkiga barn felaktigt diagnosticeras med en språkstörning av personer med bristande kunskap om tvåspråkiga barns utveckling.
  
• Tvåspråkiga barn blandar ihop språken: De Houwer (2009) förklarar att tvåspråkiga barn redan vid två års ålder oftast kan anpassa sitt språkval efter den de pratar med. Grosjean (2010) förklarar att de emellertid kan blanda språken medvetet, exempelvis om de upplever att ord från ett språk bättre förmedlar vad de vill säga, eller om de bara kan ordet på det andra språket.
  
• Man måste börja i spädbarnsåren: Spädbarn har en fantastisk förmåga att lära sig nya språk, och det är bäst att börja så tidigt som möjligt. Enligt Hartshorne med flera (2018) kan barn emellertid bli flytande i ett andraspråk i relativt hög ålder, ända upp i tonåren. Det är svårt att avgöra exakt när man måste börja som senast om ett barn ska lära sig det lika bra som sitt modersmål, men det finns studier som tyder på att man inte bör börja senare än när barnet är cirka 10 år gammalt.
  
• Barn kan lära sig språk via skärmar: Att titta på serier och Youtube på andra språk har i princip ingen positiv effekt på små barns språkinlärning, de behöver interaktion för att lära sig. Lite äldre barn och vuxna kan gynnas av att se filmer på ett annat språk, men det är fortfarande ingen optimal inlärningsmetod jämfört med att interagera med en modersmålstalare.

Hur kan Studentpsykologerna hjälpa dig?

Om du har frågor kring ditt barns språkutveckling, välmående, eller andra tankar och funderingar som du vill prata med någon om, är du varmt välkommen att kontakta oss på Studentpsykologerna.

Studentpsykologerna tar emot alla patienter men hänvisar bort följande problemområden: missbruk, psykossymptom, våld eller liknande utsatthet samt självmordstankar och svår ätstörningsproblematik.

Referenser

Grosjean, F. (2010). Bilingual: Life and reality. Harvard university press.

Houwer, A. de. (2009). Bilingual first language acquisition. Multilingual Matters.

https://www.bbc.com/future/article/20240307-how-to-raise-bilingual-children

https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4323282

https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC6559801

https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC6168212

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/25922994

https://www.psychologytoday.com/us/blog/life-as-a-bilingual/201109/intermingling-languages-in-children

https://www.psychologytoday.com/us/blog/life-bilingual/201302/planned-bilingualism-five-questions-consider

https://www.psychologytoday.com/us/blog/life-bilingual/201504/one-person-one-language-and-bilingual-children

https://www.psychologytoday.com/us/blog/life-bilingual/201104/nurturing-bilingualism-in-children

https://www.psychologytoday.com/us/blog/life-bilingual/201202/keeping-language-alive