Olikheter och likheter i parrelation
Vad är det egentligen som gör att vi attraheras av en viss person? Är det för att vi känner igen oss själva i den andre, eller är det just olikheterna som väcker vårt intresse? Det här är en fråga som både forskare och vardagsfilosofer har funderat över länge – och kanske är det därför uttryck som ”opposites attract” och ”birds of a feather flock together” fått fäste i språket. Men vad säger forskningen? Flera studier pekar mot att det faktiskt är likhet – inte olikhet – som spelar störst roll för vem vi dras till, särskilt när det gäller långvariga relationer. I denna artikel tittar vi närmare på vad vetenskapen säger om attraktion och hur mycket våra gemensamma drag faktiskt betyder.
Forskning om likhet och attraktion
En ”klassisk” fråga gällande attraktion är huruvida man dras till personer som liknar en, eller om det tvärtom upplevs som attraktivt att den andre är olik en själv. Detta framgår kanske tydligast i engelskan, där man både har uttrycken ”opposites attract” och ”birds of a feather flock together.” Det är dock det senare som har starkast forskningsstöd: när man studerar par så framkommer det att de är lika varandra i en rad olika aspekter.
Vissa likheter är dessutom ganska självklara: de flesta är förhållandevis nära varandra i ålder, och personer som röker och/eller dricker alkohol tenderar söka sig till andra som också gör det. Enligt Horwitz med kollegor (2023) kan likheter mellan personer i parrelationer kan röra allt ifrån ideologiska övertygelser, såsom politiska ideal och religiös tro (eller brist därav), till utbildning, inkomst, hur lycklig man är, huruvida man har vissa sjukdomar, och till och med hur mycket vatten man dricker per dag. Störst är dock likheterna kopplade till värderingar, intelligens, utbildning, och hur intresserad man är av olika typer av kultur och konst.
En fråga som uppstår i ljuset av detta fynd är vad som är hönan och ägget: är det så att personer som redan är lika attraheras av varandra? Eller är det snarare så att partners formar varandra, att de blir mer lika över tid? Forskning talar återigen för att likhet är orsaken till attraktion, snarare än en konsekvens av den: nygifta par, som inte haft särskilt mycket tid att bli mer lika varandra, delar egenskaper kopplade till exempelvis värderingar. Par som varit gifta i tjugo år verkar inte heller bli mer lika varandra över tid, utan gifte sig troligtvis för att de redan var lika från början (Humbad med flera, 2010; McCrae med flera, 2008).
Vad skapar en hållbar relation?
Forskning visar tydligt att det inte bara är vanligt, utan rentav fördelaktigt att vara tillsammans med någon som är lik en själv. Det kan verka intuitivt att det är bra att träffa någon som kompletterar en, att man har olika styrkor som balanserar relationen, men denna tanke har svagt stöd i forskning, och det är kanske inte så konstigt. En person som exempelvis har en stark intellektuell läggning lär känna sig understimulerad av någon som saknar samma intresse för mer utmanande diskussioner, och dennes partner blir i sin tur uttråkad av den intellektuelle personens ”svåra” intressen och tendens att analysera allt.
Det är dock viktigt att komma ihåg att alla (o)likheter inte är lika viktiga. Enligt Gaunt (2006) verkar vissa specifika drag verkar ha större effekt än andra, och vissa har nästan ingen effekt alls på hur nöjd man är med förhållandet. Det spelar överlag mindre roll om man har liknande personligheter, så om man inser att ens partner har en helt annan personlighet är detta inte på något vis ett tecken på att relationen kommer ta slut. Det är desto viktigare att man har samma värderingar, eftersom dessa kommer påverka vilken typ av liv man vill leva och vilka mål man sätter upp.
Olikheter i relationer – en styrka eller en utmaning?
Det kännas som en utmaning om ens partner är ganska annorlunda, men man bör komma ihåg att även om det känns som att man kommer från två helt olika världar så behöver inte detta nödvändigtvis vara sant, för par är inte alltid så bra på att uppskatta hur lika de faktiskt är. Forskning tyder på att par brukar överskatta skillnader sinsemellan, de tror ofta att de är mer olika än vad de egentligen är. Youyou med kollegor (2017) har visat att om man använder mer objektiva mätmetoder — istället för att förlita sig på parens subjektiva upplevelser — framkommer det att de faktiskt är ganska lika ändå. Anledningen till att man kan uppleva sig som olika är snarare att man har ganska snäva referensramar. Man jämför sig oftast med människor i ens nära umgängeskrets, men då får man lätt ”tunnelseende” och missar att alla i den gruppen kanske skiljer sig från befolkningen i stort, och är ganska lika varandra.
Även det omvända kan vara sant, att man tror att man är lika fast man inte är det, men är nöjd ändå. Enligt Dryer och Horowitz (1997) uppfattar par sig som mer lika om de är mer nöjda med relationen, fast de i själva verket är ganska olika varandra. Det kan alltså vara så att om man känner sig missnöjd i sin relation så måste det inte vara för att man saknar likheter, det kan vara missnöjet som är själva orsaken till att man upplever sig som olika. Det verkar som om det viktigaste inte är att man faktiskt är lika, utan att man upplever att man är det.
Dessutom spelar det olika stor roll vari olikheterna består: lika personlighet är exempelvis inte lika viktigt som lika värderingar (Horwitz med flera, 2023). Tvärtom kan för lika personligheter ha en negativ påverkan på hur nöjd man är med förhållandet, i alla fall i vissa åldrar: Shiota och Levenson (2007) kom fram till att nygifta par som hade lika personligheter var mer nöjda med sin relation, medan medelålderspar som hade liknande personligheter kunde vara mindre nöjda, och att detta missnöje sedan försvann med åldern. En förklaring till detta kan vara att livet har olika utmaningar i olika åldrar, och att om man är för lika så uppstår fler konflikter, medan olika par väljer att dela upp uppgifter och därmed inte konkurrerar eller ”tävlar” med varandra på samma sätt.
Kan det rentav vara en fördel att komplettera varandra? På vissa sätt kan det faktiskt vara det. Likhet i personlighet är som sagt inte avgörande för att man ska vara lyckliga tillsammans. Det finns dock vissa personlighetsdrag som är bra att ha som partner generellt, och då är det bättre att en i paret har dem än att ingen har dem. Om man upplever skillnaderna sinsemellan som något negativt är lösningen kanske inte att försöka bli mer lika varandra, utan att istället fokusera på att bli en så ”objektivt” bra partner som möjligt.
Vad är viktigast för en lyckad relation?
Det man bör ta med sig från forskningen är följande:
- Generellt är det positivt att vara lik sin partner, och många par är mer lika än de tror.
- Olika aspekter påverkar olika mycket: det är viktigare att ha liknande värderingar än liknande personlighet.
- Missnöje på grund av olikheter kan vara temporärt, och försvinna över tid.
- Att man är missnöjd med relationen måste inte bero på olikheter, man kan uppfatta sin partner som olik en själv fast man egentligen är missnöjd av andra skäl.
- Det verkar vara viktigare att man tror att man är lika, än att faktiskt vara det.
- Man måste inte vara lika varandra för att ha ett bra förhållande.
Om du och din partner upplever att era (o)likheter orsakar problem i relationen så kan det vara bra att testa parterapi eller få relationsstöd i samtalsterapi.
Hur kan Studentpsykologerna hjälpa dig?
Relationer väcker ofta stora frågor – om närhet, attraktion och vilka vi egentligen passar ihop med. Hos oss kan du få prata med en psykologkandidat som lyssnar, ställer frågor och hjälper dig att förstå dina mönster i relationer. Tillsammans kan vi utforska vad just du längtar efter, vad som fungerar för dig i nära relationer, och hur du kan skapa mer av det. Välkommen att boka tid eller kontakta oss.
Boka terapi Kontakta ossKällor och referenser:
Dryer, D. C., & Horowitz, L. M. (1997). When do opposites attract? Interpersonal complementarity versus similarity. Journal of personality and social psychology, 72(3), 592.
Gaunt, R. (2006). Couple similarity and marital satisfaction: Are similar spouses happier?. Journal of personality, 74(5), 1401-1420.
Gonzaga, G. C., Campos, B., & Bradbury, T. (2007). Similarity, convergence, and relationship satisfaction in dating and married couples. Journal of personality and social psychology, 93(1), 34.
Horwitz, T. B., Balbona, J. V., Paulich, K. N., & Keller, M. C. (2023). Evidence of correlations between human partners based on systematic reviews and meta-analyses of 22 traits and UK Biobank analysis of 133 traits. Nature Human Behaviour, 7(9), 1568-1583.
Humbad, M. N., Donnellan, M. B., Iacono, W. G., McGue, M., & Burt, S. A. (2010). Is spousal similarity for personality a matter of convergence or selection?. Personality and individual differences, 49(7), 827-830.
McCrae, R. R., Martin, T. A., Hrebícková, M., Urbánek, T., Boomsma, D. I., Willemsen, G., & Costa Jr, P. T. (2008). Personality trait similarity between spouses in four cultures. Journal of personality, 76(5), 1137-1164.
Shiota, M. N., & Levenson, R. W. (2007). Birds of a feather don’t always fly farthest: similarity in Big Five personality predicts more negative marital satisfaction trajectories in long-term marriages. Psychology and aging, 22(4), 666.
Youyou, W., Stillwell, D., Schwartz, H. A., & Kosinski, M. (2017). Birds of a feather do flock together: Behavior-based personality-assessment method reveals personality similarity among couples and friends. Psychological science, 28(3), 276-284.