Selektiv mutism
Selektiv mutism är en ångeststörning där en person inte kan prata i vissa situationer. Denna artikel förklarar symtom, orsaker och diagnostisering av selektiv mutism hos både barn och vuxna. Vi går också igenom behandlingsmetoder och hur studentpsykologer kan hjälpa individer att hantera svårigheten.
Vad är selektiv mutism?
Selektiv mutism är en typ av ångest som gör att man inte kan prata i visa situationer. Det innebär att man kan ha ett vanligt talat språk, och pratar fullt ut i vissa situationer och platser men är helt eller delvis tyst i andra. Till exempel så kan ett barn ofta tala hemma men inte i skolan eller på förskolan.
Här kan du läsa vår artikel om ångest.
Symtom vid selektiv mutism
De vanligaste symtomen vid selektiv mutism är:
- Oförmåga att tala: Personen kan inte prata i specifika sociala situationer trots att de är fullt kapabla att tala i trygga miljöer, som hemma med familjen.
- Ökad puls: Pulsen ökar markant i sociala sammanhang där det förväntas att personen ska prata, exempelvis i skolan eller under gruppaktiviteter.
- Hjärtklappning: Hjärtat slår hårdare och snabbare vid tanken på att behöva svara på en direkt fråga eller vara i centrum av uppmärksamhet.
- Illamående och yrsel: Fysiskt obehag som illamående eller yrsel uppstår när personen befinner sig i en pressad kommunikationssituation, särskilt om de känner sig iakttagna.
Orsaker till selektiv mutism
Vanliga orsaker till selektiv mutism kan vara:
- Ärftlighet
- Att ha haft / har det svårt med något kring språk eller tal
- Jobbiga förändringar i livet
- Trauma
Oftast är det flera av dessa som samspelar, och det är svårt att härleda till en specifik orsak.
Diagnostisering av selektiv mutism
Diagnostisering av selektiv mutism innebär att kartlägga kommunikationsmönster i olika miljöer samt utesluta andra möjliga orsaker, såsom språksvårigheter eller neurologiska tillstånd.
För att ställa en korrekt diagnos kan föräldrar, närstående samt arbetskamrater och lärare bidra med värdefull information. Målet är att säkerställa att personen konsekvent inte talar i specifika situationer trots att talförmåga finns.
Detta påverkar den dagliga livsföringen, exempelvis inom sociala eller arbetsrelaterade sammanhang.
Diagnostisering av barn
Vid diagnostisering av barn är det viktigt att beakta utvecklingsperspektivet, eftersom vissa beteenden kan vara normala i vissa åldrar men avvikande i andra.
Föräldrar spelar ofta en central roll i att hjälpa barnet att beskriva sina svårigheter, vilket är särskilt betydelsefullt vid misstanke om selektiv mutism och därför är kontakt med närstående viktigt vid diagnostisering av barn.
Diagnostisering av vuxna
Vid diagnostisering av vuxna krävs samma typ av kartläggning, där personer i den vuxnes närhet bidrar med insikter om situationer där talförmågan fungerar och där den inte gör det.
För vuxna kan selektiv mutism ofta vara kopplat till samsjuklighet, där andra psykiska tillstånd, fysiska sjukdomar eller beroendeproblem är närvarande.
Eftersom det ofta finns ett starkt stigma kring dessa svårigheter kan vuxna känna stor skam. Därför är det också viktigt att undersöka individens copingstrategier för att få en helhetsbild av problemet.
Behandling av selektiv mutism
Behandlingen av selektiv mutism utgör en typ av ångestbehandling, där målet är att minska kroppens aktivering av ”fight or flight”-systemet i situationer där selektiv mutism uppstår. Genom att lugna detta system öppnas möjligheten att lära sig nya sätt att hantera dessa situationer.
Gradvis exponering
Personer med selektiv mutism tenderar att undvika ångestfyllda situationer där de inte talar. För att behandla selektiv mutism är det därför avgörande att gradvis utsätta sig för dessa situationer, vilket hjälper individen att hantera och minska sin ångest.
Behandlingen börjar ofta med små steg, som att börja använda icke-verbala kommunikationssätt, exempelvis genom att nicka eller peka. Därefter övergår man successivt till att använda rösten, exempelvis genom viskningar eller hummande.
Denna gradvisa process gör det lättare att ta sig an nya utmaningar, som att möta nya människor eller vistas i andra skrämmande miljöer. För barn kan lek användas som ett effektivt verktyg.
Stimulansminskning
Stimulansminskning innebär att reducera de faktorer som förstärker personens tystnad. Målet är att skapa en miljö där individen känner sig mindre överväldigad och mer trygg i att använda sin röst.
I vissa fall kan föräldrar eller andra trygghetspersoner oavsiktligt förstärka tystnaden genom att barnet lär sig att dessa personer måste vara närvarande för att kunna tala.
Arbetet med stimulansminskning innebär att också minska uppmärksamheten kring tystnaden och reducera publikens närvaro, vilket gör situationen mindre skrämmande och därmed lättare att hantera.
Hur kan Studentpsykologerna hjälpa till vid selektiv mutism?
Studentpsykologerna kan hjälpa till med stöd för att hantera selektiv mutism, och hitta verktyg som hjälper för att kunna tala utifrån individuell problematik. Både genom gradvis exponering och stimulansminskning men också genom andra tekniker som utgår ifrån individuella behov.
Boka terapi Kontakta oss